Tjänsterna som registrerar blixtnedslag:

Skärmbild från nordicweather.net:

Skärmbild från nordicweather.net
Skärmbild från nordicweather.net

Om blixtnedslag

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/åska

Åska (äldre benämning: tordön) är elektriska urladdningar i jordens atmosfär som yttrar sig i ett uppflammande av ljus (blixt) och ett skarpt eller mullrande ljud (åskknallar, åskdunder, åskmuller). Dessa elektriska urladdningar alstrar mycket stor värme under bråkdelar av en sekund, vilket gör att luften sätts i rörelse vilket är upphovet till åskmullret. Åska förekommer i samband med cumulonimbusmoln (bymoln), men kan också förekomma i extremt sällsynta fall i cumulusmoln (vanliga stackmoln). Urladdningen blir då oftast mycket större än i vanliga bymoln.

Blixten är den kortvariga elektriska urladdning som ger upphov till åskmullret. Den sker inom ett åskmoln, mellan två åskmoln eller mellan åskmoln och mark.

Blixten genererar såväl radio-, ljus-, UV- och röntgen- som gammastrålning, vilket hjälper till att värma och jonisera blixtkanalen. När väl strömstyrkan börjat öka, ökar den mycket snabbt på några få mikrosekunder.

Blixtens urladdning (blixtnedslag) sker företrädesvis från höga föremål. Höga föremål (även de med ringa ledningsförmåga) omges av positiva joner, då de attraheras av det negativa elektriska fältet från förurladdningen, som går i enskilda steg, så kallade stegurladdningar. En åskledare har en säker skyddskon då den är en högsta punkt i ett litet område, som dock krymper vid blixtar med lägre strömmar. Likaså har höga byggnader mindre skyddskon. En skyskrapa har en åskskyddskon som endast sträcker sig ett 20-tal meter från byggnaden. Man talar om en klotformad skyddskon i sådana fall. När väl en blixtkanal är etablerad så är det ohmska motståndet nästan försumbart.